På väg mot urspårning?
17 januari 2019
Våra fysiska och digitala arbetsplatser går inte hand i hand och förståelsen från organisationen, varför det är viktigt att förändra, är ofta låg. Är våra arbetsplatser på väg att spåra ur? Kanske till viss del, men de behöver inte göra det.
Kvalitén på arbetsplatser på kontor blir bara bättre och bättre. Nya byggnader ser dagens ljus med riktigt goda förutsättningar för smart teknik och bra inomhusklimat. Äldre byggnader rustas upp i takt med tiden och levererar effektivare och hälsosammare lokaler. Sunda material i bygg och inredning hjälper till. Förståelsen för att det är individernas, teamens och verksamheternas behov som kravställare ökar, och integrationen mellan fysik och teknik blir också bättre. Vi skulle kunna luta oss tillbaka och tro att det råder frid och fröjd på våra arbetsplatser. Men nej, gör inte det. Det vore att begå tjänstefel.
Det återstår mycket att göra, något som jag inte är ensam om att inse och förstå. Våra fysiska och digitala arbetsplatser går inte hand i hand. Utvecklingstakten är ojämn och det finns tydliga brister i förståelse från både de fysiska och de digitala utvecklarna. Förståelse för hur arbetsplatsen ska integreras för att på allra bästa sätt stödja det som ska göras där.
Vi kan likna det vid att vi försöker köra snabbtåg på en museijärnväg, en logik min hjärna inte får ihop.
Men det är inte där skon klämmer mest. Nej, det största felet vi kan se är bristen på förståelse från organisationen – på alla nivåer – för hur saker kan göras på annat sätt, och varför det är viktigt att förändra. Ständigt hörs larmen om ökad fysisk ohälsa, ökning av stressrelaterade problem och sjukdomar, brist på möjlighet att koncentrera sig, brist på möjlighet att samarbeta, ljudstörningar etc. I mina öron låter det som om vi borde agera annorlunda, för att bryta den eskalerande trenden. I alla fall testa om trenden kan brytas. Redan på sin tid uttryckte Albert Einstein: ”Galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat. Om du vill uppnå andra resultat, gör då inte samma sak”.
Vi kan likna det vid att vi försöker köra snabbtåg på en museijärnväg, en logik min hjärna inte får ihop. Låt vara att våra arbetsplatser inte är perfekta ännu – det återstår ytterligare några år av utveckling och intrimning för att uppnå en sömlös användarvänlighet. Det är alltså inte överljudståg, utan gamla hederliga snabbtåg (läs. arbetsplatser) som vi åker runt i. Men betänk samtidigt att majoriteten av lokförarna (läs. ledarna) och även passagerarna (läs. resten av organisationen) varken har tagit förarbevis eller löst färdbevis för snabbtåget i fråga, utan fortfarande har högsta behörighet eller biljett endast för persontåg med draglok, eller för rälsbuss. Vad kan vi då förvänta oss för resultat? Snabbtågen, som fortfarande är en blandning av halvskapliga och underpresterande fordon (läs. arbetsplatser), försöker vi dessutom köra i ett rasande tempo på järnväg med feldimensionerad räls och strömförsörjning (läs. inredning och teknik). Tror vi att det ska gå bra?
Vi tror nog att det ska gå bra, och vi förväntar oss goda resultat. Samtidigt visar otaliga undersökningar entydigt på att bara för att det är nytt behöver det inte vara bra. Och att gasen i botten, utan målet i sikte, aldrig slutar väl.
Jag vill inte göra anspråk på att vara en modern Einstein, men jag vill göra anspråk på att förespråka trendbrott. Vi vet redan alldeles för mycket om vad vi kan och borde göra, för att inte göra det. Ja, till viss del är arbetsplatserna på väg att spåra ur. Men nej, de behöver inte göra det. Låt oss tillsammans göra 2019 till året då vi bröt trenden.
